Det blir aldrig som man planerat....
Igår var det dags för den traditionella lönehelgs utgången.
Jag mötte upp Sandra, Emma och Kicki vid centralen. Vi visste inte vart vi ville gå så det blev ett jäkla massa velande fram och tillbaka... Till slut gav jag upp på tjejerna och drog till Carpe Noctem på söder för att möta upp grabbarna (Oskar, Mackan, Jonte, Isac) istället. Fast jag hann bara komma in, hänga av mig och svepa en innan det var dags att röra sig mot den oändliga kön som väntade oss vid Fasching.
Där inne var det som vanligt fullt drag! Och bara massa sköna människor!
Så vi dansade tills fötterna gav vika! Efter nån timme så drog Isac och Mackan helt plötsligt.
Sen skulle jag och Oskar gå ut och kyla ner oss och då märker jag att jag har min väska har varit öppen.
Jag tänker inte så mycket mer på det. Allt det viktiga är ju kvar tänker jag....
Vi drar till 7 eleven, kommer tillbaka, jag går och ställer mig i den obligatoriska eviga tjej-toa kön.
Det är inte förrän jag kommer ut och ska ringa Oskar som jag kommer på att jag har tappat mobilen.
Det finns inget som kan nyktra till en så fort som panik. Jag springer in och kollar runt på golvet som en tok.
Frågar i baren, garderoben, andra baren. Ingenting.
En kille som som stod där jag antagligen tappade mobilen säger att han såg en kille plocka upp en mobil från golvet och gå med den mot garderoben... Men jag hade ju redan frågat där.
Det är ju så sjukt hur beroende man är av sin mobil. Man känner sig totalt utanför all mänsklig kontakt på nåt sätt. Man känner sig naken. Det är ju så skumt...
Så nu sitter jag här och väntar tills de öppnar ikväll för att se som det faktiskt var någon snäll själ som lämnade in den...
Lite lätt ångest...
(Första bilden är Oskar som doppade glajjorna i sin öl precis innan. Och andra är Mackan som shakar ass på dansgolvet!)
Hur kan en dag som börjat så bra, sluta så dåligt?
Jag hade sökning till RML idag.
Först gjorde jag teoriprovet kl 8.30 som gick sådär...
Sen sade de att jag skulle få vänta ganska länge innan jag skulle göra Sångprovet. Men direkt när klockan blev 9.30 så blev de min tur.
Jag satt i mina egna tankar och lyssnade igenom låten när de ropade upp mig. Så då blev jag jättestressad och JÄTTEnervös...
Den sökningen gick INTE bra... Jag sjöng verkligen inte bra och när jag kom på det så sjöng jag bara ännu sämre... Så jag gick därifrån totalt miserabel och försökte be till gudarna att de skulle ge mig en till chans och låta mig gå vidare till imorgon...
Rektorn satt i upphållsrummet och sa att det är ju nästan som att hoppa bungyjump att göra en sökning...
"Ja", sa jag. "Som att hoppa och halvägs ner märka att linan går av..."
Sen hade jag Högskoleförberedandes sökning (på sång också). Den gick väldigt mycket bättre eftersom då hade jag ju fått värma upp genom att vara SKITDÅLIG... Tillochmed bandet sa att det lät bra den gången....
Så jag gick därifrån jättenöjd. Åkte hem käkade "frukost" och hämtade min gitarr.
Sen åkte jag in til St:Eriksplan för min gitarrlektion med Gunnar. Vi satt och spelade i deras replokal. Jättetrångt, eftersom de precis kommit hem från Kina så det låg massa stora lådor där inne.
Jag satt på en stärkare. Efter ett tag började skruvarna och knapparna skära in i rumpan på mig....
Men det gick jättebra! Det var kul! Lärde mig lite bluesriff...lite kompgrejer...barréackord.... Bara som start.
Jag måste bara säga att jag beundrar mannens tålamod! Jag kände mig lite trög ibland...
Sen kom jag hem vid 15 tiden och började öva på grejerna. Men jag var så himla trött så jag somnade och vaknade inte förrän för en stund sen.
Jag kom på att man skulle ju ringa rektorn för att få reda på ifall man hade gått vidare till imorgon på sånglinjen.
Jag ringde......och bungylinan gick av......
"I" hade kanske rätt... Jag är nog inte bra nog för det här...
Too much!
Jag kollapsar snart av nervositet!
Och det är inte bara EN sak jag har att vara nervös inför, utan TRE!
Först och främst så har jag TVÅ sökningar på RML (Rockmusikerlinjen) på Fryshuset, på onsdag. Bara det är nog för att vilken normal människa som helst skulle skaka helt okontrollerat i flera timmar!
Och så ringer det en kille idag som ska spela min sökningslåt och säger att skivan jag skickade in med låten inte fungerade!! Jag fick lite lätt panik...
Sen så skulle jag skicka låten till hans mail.... och då skickade jag till fel adress! Så nu ringde han och sa att den inte kommit fram och hans rätta adress... så nu ska det väl vara fixat... hoppas jag....
Jag känner bara att jag inte haft tid att öva överhuvudtaget. Jag har börjat jobba 30 tim i veckan och jag slutar alltid sent och börjar tidigt, vilket gör att det känns som om jag inte sovit sedan urminnes tider.... Jag har ett riktigt cp schema! Gah!
Jag kommer hem vid kl 20, kollar min myspace, pratar lite med mamma (klagar på vilka idioter vi jobbar med och vilka idiotiska kunder vi har), äter lite och sen går jag och lägger mig och går upp vid 06.30...
Jag hinner aldrig öva när jag kommer hem så sent och jag kan ju inte börja bröla sångövningar kl 6 på morgonen! Inte ens Bolibompa är vakna då ju!
Och teoriprovet kan vi ju lika gärna glömma! Det är ju kört!
Men varför i hela korsningens namn ska man behöva göra det när man aldrig använder det ändå!? Man plankar ju alltid låtar genom att lyssna.... inte noter...
Sen ska man ju säkert spela piano med bandet, bara så där helt plötsligt.... Tur att det är piano... kan ju lite i alla fall... Men inte alls nog för att kunna avgöra vilka ackord som jag ska spela till bandets melodi... Sjuuka prov alltså.. Onödigt... Det är ju ändå musikerna som spelar musiken.. inte jag...Men dom vill väl se vilka som kan lite av allt....
Den tredje grejen att vara nervös inför är ju gitarrlektionen på onsdag..
Min första... på lääääänge... Jag har ju glömt bort allt...
Jag tror inte att han vet att jag verkligen kan NADA!
Tänk om han tror att jag har värsta skillsen! Att jag kan sola och allt...!
Hjälp! Jag kommer göra bort mig totalt...
Jag glömde nyss hur man tar ett D.... Men jag VILL lära mig!
Så han får banne mig stå ut med min sträng-inkompetens några gånger tills jag övat upp mig!
Allt det här är på SAMMA DAG!
Beam me up Scotty.....
Och det är inte bara EN sak jag har att vara nervös inför, utan TRE!
Först och främst så har jag TVÅ sökningar på RML (Rockmusikerlinjen) på Fryshuset, på onsdag. Bara det är nog för att vilken normal människa som helst skulle skaka helt okontrollerat i flera timmar!
Och så ringer det en kille idag som ska spela min sökningslåt och säger att skivan jag skickade in med låten inte fungerade!! Jag fick lite lätt panik...
Sen så skulle jag skicka låten till hans mail.... och då skickade jag till fel adress! Så nu ringde han och sa att den inte kommit fram och hans rätta adress... så nu ska det väl vara fixat... hoppas jag....
Jag känner bara att jag inte haft tid att öva överhuvudtaget. Jag har börjat jobba 30 tim i veckan och jag slutar alltid sent och börjar tidigt, vilket gör att det känns som om jag inte sovit sedan urminnes tider.... Jag har ett riktigt cp schema! Gah!
Jag kommer hem vid kl 20, kollar min myspace, pratar lite med mamma (klagar på vilka idioter vi jobbar med och vilka idiotiska kunder vi har), äter lite och sen går jag och lägger mig och går upp vid 06.30...
Jag hinner aldrig öva när jag kommer hem så sent och jag kan ju inte börja bröla sångövningar kl 6 på morgonen! Inte ens Bolibompa är vakna då ju!
Och teoriprovet kan vi ju lika gärna glömma! Det är ju kört!
Men varför i hela korsningens namn ska man behöva göra det när man aldrig använder det ändå!? Man plankar ju alltid låtar genom att lyssna.... inte noter...
Sen ska man ju säkert spela piano med bandet, bara så där helt plötsligt.... Tur att det är piano... kan ju lite i alla fall... Men inte alls nog för att kunna avgöra vilka ackord som jag ska spela till bandets melodi... Sjuuka prov alltså.. Onödigt... Det är ju ändå musikerna som spelar musiken.. inte jag...Men dom vill väl se vilka som kan lite av allt....
Den tredje grejen att vara nervös inför är ju gitarrlektionen på onsdag..
Min första... på lääääänge... Jag har ju glömt bort allt...
Jag tror inte att han vet att jag verkligen kan NADA!
Tänk om han tror att jag har värsta skillsen! Att jag kan sola och allt...!
Hjälp! Jag kommer göra bort mig totalt...
Jag glömde nyss hur man tar ett D.... Men jag VILL lära mig!
Så han får banne mig stå ut med min sträng-inkompetens några gånger tills jag övat upp mig!
Allt det här är på SAMMA DAG!
Beam me up Scotty.....
Inkompetens
Idag hade jag äran att stå på lagret och jobba.
Vilket iof kan vara väldigt skönt, eftersom man slipper stressen i butiken.
Men jag hatar att jobba med någon annan, och speciellt en viss någon annan.
Så jag kommer dit och där står en ny tjej idag. Jättesnälla J som också har pluggat sång och känner lite folk från både Rytmus och RML.
Jag tänker: Vilken lycka att äntligen få jobba med någon som både har jobbat förut på lagret och som är helt ok tjej att prata med!
MEN kl 11.55 öppnas dörren till lagret (min dröm krossas) och in kommer:
Den mest inkompetenta lagerarbetaren som finns! Vi kan kalla henne L.
Då får jag reda på att jag ska jobba med L på lagret och J ska gå upp i butiken.... Jag vill börja gråta.
L är nämligen helt okapabel att tänka själv. Och jag menar verkligen HELT.
Jag måste hela tiden säga till henne vilka varor som ska packas upp, vilka galgar man ska använda och var man ska larma. Den här kvinnan är 40 + och har jobbat flera gånger förut.
Men det är som om informationen inte ens går in i huvudet.
Visst, det är bra att man frågar om man inte förstår. MEN hur många gånger är det rimligt egentligen??? 10- 20? 30 - 40? 50 - 100? Det är där hon är just nu. Och hon är ju INTE nybörjare.
Jag har sagt till henne varje gång vi jobbar att man FÖRST ska packa upp påfyllnadsvaror, sånt som redan finns. INNAN det nya ska upp.
Jag vänder blicken i en kort stund och så har hon packat upp en hel drös med NYA varor som hon skickar upp till butiken, som de sedan skickar NER eftersom det INTE ska upp än.... Dubbelt jobb och slöseri med tid...
När hon ska larma kläderna så frågar hon : "Ska jag larma den HÄR?" och pekar mitt på ryggen av tröjan, där larmet kommer synas från EN MILS avstånd om den hänger i butiken så.
"Nej" säger jag. "Larma så att det inte syns så tydligt. Det är inte snyggt om den sitter mitt på tröjan så."
Då säger hon: "Men JB (chefen) har sagt att man SKA larma där..."
Jag - "Ja, fast det är inte snyggt och jag gör inte så i alla fall..."
L - "Ja, men JB har sagt att man ska det."
Jag - "Ja, men gör som du vill då, men varför frågar du då?"
- inget svar -
Sen frågar hon mig hur lång lunch hon har när hon ska jobba 6 timmar.
Jag säger att hon har en halvtimme (för det har man nu enligt fackets underbara nya regler).
Hon säger:
"Men jag tror att det är 45 min."
Jag - "Nej, det är en halvtimme."
L - "Men det är nog 45 min."
-----
"Men varför i helvete frågar du då??!!" skriker jag, inombords....
Sen går hon på 45 minuters lunch, fast hon har en halvtimme...
Sen när L's galgar tar slut och jag står och packar upp de 4 pallarna (och pallar är såna träpallar med tusen kartonger staplade på som man måste packa upp och sortera eftersom ALLT kommer blandat: barn, dam, underkläder mm) så slutar hon jobba... Hon bara går omkring och typ plockar upp lite papper och fixar lite med andra galgar och pratar i telefon....
Det är inte förrän jag säger till henne att hon kan inte bara sluta jobba, att hon får fortsätta med barnkläder om dam-galgarna till damkläderna är slut som hon kommer igång igen... långsamt.
Det är det här jag inte förstår...
Är människan helt tom i huvudet?
Finns det inget logiskt tänkande nånstans?
Eller är hon bara en idiot?
Och jag kan glädja er med att jag ska jobba med henne igen, imorgon....
Oj vad jag kände mig magsjuk helt plötsligt....
I'm gonna party til' I'm purple!
Jag och Sanna drar till Götlabörg och partar!
Vi sitter på X2000 i tre timmar med en tant snett framför oss som skickar onda blickar. Hon tycker tydligen att vi är för högljudda eftersom vi pratar som normala människor medan hon sitter där prydligt, med händerna knutna i knät och en pinne uppkörd i röven.
Vi kommer fram till hotellet som ligger precis vid centralstationen. Men det tar ett tag att hitta för oss... Och vi blir nästan påkörda av diverse spårvagnar... Vi byter om, eftersom det är sjuukt varmt ute! Sen drar vi ut på stan och shoppar lite.
Jag hittar en klänning att ha senare på kvällen när vi ska hälsa på Salem al Fakir and the boys på Trädgår'n.
Vi drar tillbaka när vi märker att det gör nåt fruktansvärt ont i fötterna. Hur lyckas man alltid ta med sig FEL skor när man reser bort??
Vi 18 tiden letar vi upp en grekisk restaurang som jag inte kommer ihåg vart den ligger nu. Vi gick omkring som galningar och frågade folk och kände oss som dumma turister, eller ja, dumma 08:or. Vi fick fråga en tant var Avenyn var. Hon tittade på oss som om vi var idioter och pekade rakt fram: "Det är den gatan där framme där alla folk går..."
Sen äter vi tills vi spricker och börjar vagga oss mot trädgården. Sanna blir nästan påkörd av en bil haha
Vi kommer fram i ganska god tid och går in. Stället är stort och de har galler framme vid scenen och hela köret! Folk hade tilloch med satt sig längst fram, äkta pojkbandskänsla här. Vi ställer oss i trappen som leder till en balkong.
Det är fullpackat nere på golvet! Så kommer bandet ut och sätter igång. Och det är en sån magisk stämning!
Helt sjukt när man såg ner på publikhavet och alla klappade i takt!
De körde en ny låt som Salem spelade gitarr på.
Och just det. Grabben har skaffat mustach.
Gunnar berättar världens längsta genom tiderna presentation om ljudteknikern Internal Dread. En rundtripp från Kina till Indien. Med diverse stopp på massa ställen och mm. Jag kommer inte ihåg!
Efter spelningen så stannar vi kvar för att tacka de trevliga pojkarna. Jag hittar Gunnar och Nisse. Sen när grabben kommer ut så får han stå och skriva autografer i en timme!
Killen som säljer affischer försöker lura på mig kompispris. Jag säger att om han ritar dit mustachen så ska jag tänka på det.
Sen stänger de och vi blir tvugna att gå ut. Då hittar jag grabbarna utanför backstage ingången igen.
Hälsar på Salem som sen springer han in på toa eller nåt.
Sanna och jag drar till avenyn.
Vi går omkring ett tag. Vi visste inte riktigt vart vi ville gå. Man vill ju inte betala inträde till nåt ställe och råka hamna på nån pensionärsfest. Vi sätter oss på 7Eleven och käkar. Sen när vi börjar ge upp för kvällen och röra oss mot hotellet så ringer jag Gunnar. Då är de rakt över gatan på Deep. Så vi drar dit.
Ser grabben och hälsar igen och så springer han på toa igen. Det här är typ det mesta jag ser av honom på den kvällen.
Ett sjuukt bra funkband spelar! Står och snackar lite. Några jobbiga tjejer tränger sig emellan när jag sitter bredvid grabben i baren. Så att de kan ragga.
Under hela kvällen så är det en gubbe som skickar riktigt snuskiga blickar från andra sidan baren. Efter ett tag så står jag inte ut (!) så jag rymmer ut till Salem och grabbarna på balkongen och ber honom rädda mig från snusket. Gunnar tycker att jag ska köra på.... eh.. nej.
Jag hinner knappt säga en mening innan grabben försvinner in igen. Vi träffar Jonathan som är dj och lever på csn och pluggar filmvetenskap. (Hur fan kommer jag ihåg det här??) Skön snubbe med dreads.
När klockan börjar bli 02:00 så säger sanna att hon vill dra tillbaka till hotellet och att jag kan komma senare.
Jag stannar kvar och dansar lite med the grabs. Nu är den ena av de jobbiga tjejerna själv för hennes kompis har dragit med sin kille så hon börjar försöka hänga med mig och vill gå ut och röka. Ok fine. Men jag tänker inte bli din penpal eller nåt.
Efter nån minut så står jag inte ut med henne (för hon kan bara prata om hur mycket hon vill ha Nisse) så jag rör mig lite längre bort mot ett hörn. Hon verkar fatta vinken... eller så är hon så full att hon inte fattar nåt. Men hon drar in med nån snubbe. Då kommer Gunnar och Nisse till min undsättning.
Nisse försöker förklara att de bor på ett hotell på en höjd där det finns en park med vagnar som går på räls i luften... eh Liseberg kanske, hahaha.....
Sen när vi går in för att se bandet spela ett andra set så kommer Sanna tillbaka helt plötsligt! Hon säger att hon inte hittar tillbaka till hotellet. Så jag tackar grabbarna för kvällen och går tillbaka till hotellet med Sanna.
Nästa dag orkar vi inte göra nånting. Vi försöker gå ut på stan... men vi är så fruktansvärt trötta och våra fötter är helt omplåstrade och gör ändå ont så vi hängde på hotellet.
På kvällen så kämpade vi oss ut till en thairestaurang och senare så tittade vi på Hundtricket och jag hade mitt egna lilla party (haderajraj) och Sanna hade en date med en påse Reisen.
Nu får det vara nog....
Det finns inga dåliga kläder. Bara dåligt äckligt väder!
Det var en chock utan dess like när jag gick upp imorse och råkade se en glimt av vad som väntade utanför.
Det snöar som de flesta har märkt by now. Om du inte har det så avslöjar jag den hemska nyheten nu.
Det är bara att säga det rakt ut. Man måste. Som ett plåster "right off!!!".
Jag tänker nog återgå till min säng, Harry Potter och min läslampa och bara försöka få den här dagen att gå så fort som möjligt, i hopp om att det kanske har försvunnit tills imorgon....
Jag föreslår att ni andra gör samma sak. Inte nödvändligtvis med Harry....
Big Girl, You are beautiful!
Ooooh!
Jag var på MIKA konserten på Berns igår! Det var så sjuukt bra! Jag och min syster hade fixat och donat med oss själva hela dagen. Vi var så heta att det rykte om oss! haha
När vi kom fram till Berns var det inte helt fullt än så vi gick till baren och sen spanade vi efter något bra ställe att se ifrån. Vi är ju båda inte så långa. Men tillslut så hittade vi en liten trapp längs med väggen som vi såg helt perfekt ifrån! Bakom min syster så stod nån gammal finsk gubbe. Och det vara bara en fråga om tid innan han skulle börja stöta på henne. Det värsta var ju att han var där MED SIN DOTTER och stod och stötte på någon i hennes ålder?! Framför mig (på den här extremt lilla trappen) stod två Big Girls. Och jag såg verkligen ingenting.
Jag och min syster försökte spana lite men alla killar som var där var antingen gay, med sin flickvän eller riktiga kufar. Så det var inte lönt.
Först spelade ett förband som lät precis som The Police.
Sen kom MIKA och hela Berns började gunga! Det var helt sjukt. Jag tror senast jag såg så mycket folk skrika för en artist var på nån Backstreet Boys konsert när jag var 12. Efter att han hade kört "Big Girl" låten så gick de två framför mig ner och ställde sig. Då passade jag och syrran på att ta de platserna och sen var det party för hela slanten!!
Den enda känslan jag kan beskriva med är LYCKA. För man kände sig så glad av att stå där och sjunga med och dansa (fortfarande på den extremt lilla trappen) och en känsla av frihet att bara infinna sig i stunden och glömma allt som var utanför för en liten stund...
Sen drog vi till Scandic Park där min syster ska börja jobba om en vecka och hälsade på Snygg-James i baren. Är det nåt kriterium för att bli bartender att man ska se bra ut? För det är sällan man ser en riktigt ful en....
Sen var det ett äventyr att försöka ta sig hem, eftersom det inte går några pendeltåg från centralen.
Vi tog röda till mariatorget och gick till södra station. Min syster höll på att dö för hennes fötter gjorde så ont. Själv var man ju smart och hade sneakers iställer för klackar.
När vi kommer fram till södrastation så står det att nästa tåg ska gå 05.25! WTF tänkte vi. Det SKA ju gå ett 00.25. Då får vi reda på att om vi åker till Älvsjö så kan vi ta tåget mot Västerhaninge därifrån. Så vi fick springa som galningar för att hinna med Södertälje tåget till Älvsjö och sen gå på vårt tåg där. Så onödigt. De kunde ju lika gärna kört det från söder.
Sen kom vi hem och däckade efter allt dansande.
Utvecklingen går långsamt...
Jag har märkt en sak... Efter mycket noggrannt synande av det andra könet (Inte bokstavligen) att det är något fel.
Varför tittar killar BARA efter översminkade, blonda små lamm i fjortiskläder? Vart jag än går så är det så här.
Idag tillexempel, så satt jag och mina systrar på McDonalds (som jag medger inte är direkt en fancy restaurang eller nåt) och där fanns väldigt många olika typer av killar i olika åldrar där just då. Sen var det självklart fullt med massa fjortisar.
Och så fort en liten bit av lammköttet gick förbi så fick killarna typ hjärnblödning.
De höll på att stoppa pommes i näsan och snurra av stolen eftersom de inte kunde vrida nacken så långt.
Nu är det ju inte så att jag ville att dessa killar skulle titta på MIG. Jag är verkligen inte ute efter ett ragg på McD's! MEN detta fenomen har inte bara uppenbarat sig för mig på snabbmats-joints. Samma sak händer när man är ute på krogen eller nåt.
JAG däremot. Jag är tydligen nån sorts äckel-gubbs-magnet!! ÖVERALLT dyker de upp, helt random, utan förvarning bakom axeln: "Hey baby, can I talk to you?"
Det är såna som sitter och stirrar på en kl 8 på morgonen på pendeln, eller i tunnelbanan, eller bara på gatan eller på krogen eller på ICA.
Såna som kommer fram till en och raggar när man står på perrongen efter 10 timmars arbetsdag, ont i hela kroppen och allmänt äcklad av alla duvor i Stockholm. DÅ kommer de fram och ska prata med en.
VARFÖR?? Vad tror de att de ska få ut av samtalet kl 19:45 på en tisdag??
"Nej tack ditt äckel. Jag tänker inte bli bortgift med DIG i utbyte av femton kameler så att DU kan få uppehållstillstånd!"
Det är ett monster i mitt rum!
Jag har fruktat denna dag länge...
Väntat på att den ska komma.
Dagen då en mygga lyckas tränga sig in och surra runt i mitt kolsvarta rum om natten.
Helt plötsligt hör man det. Det där ljudet vi alla fruktar... komma närmare.....och närmare..... tills det helt plötsligt slutar!
Du ligger blickstilla.
Du kan ju inte se vart det lilla monstret är... Den kanske sitter nånstans på täcket?
Eller värre: I DITT HÅR!!!!!!!
Tankarna börjar snurra.... Tänk om den kryper in i örat eller näsan?
Eller om du råkar ha munnen öppen... jag kan inte ens nämna det.... GAH!
Just nu känns det som om den kryper överallt på mig!
Nu är det ju kört. Jag kommer ju definitivt inte få en blund.
Plus att jag blev flyganfallen av en gigantisk humla idag!
Hur man blir av med en kille....
Jag såg filmen "Hur man blir av med en kille på 10 dagar" igår. Fick mig att tänka lite på situationer som jag själv har hamnat i och misstag som jag gjort. Självklart så upptäcker man ju inte misstagens allvarlighet förrän efteråt. Och då är det oftast försent...
Samtidigt som jag tänker: Måste det vara så krångligt? Måste man hela tiden spela spel, katt och råtta? Varför funkar det aldrig att vara sig själv? För jag orkar inte spela spel. Det är så synd att man alltid måste det. Man ska alltid vara svårflörtad och alltid vara smart, rolig etc. Man får ju aldrig säga något fel eller dumt.
Det är bara så jobbigt. Jag är trött på det.
Problemet är också att varje gång som jag bestämmer mig för att ge upp, så träffar jag någon eller så träffar jag just den personen som det alltid går åt helvete med.
Men jag VILL verkligen ge upp hoppet. Jag är så trött på att alltid behöva göra mig till och försöka vara rolig och smart när jag inte känner för det. OCH SPECIELLT när jag inte får något tillbaka.
Varför är det jag som alltid måste ta första steget? Och sen när jag gör det, nej men då är man ju FÖR PÅ.
Vart fan går gränsen? Så jag kanske ska ge upp, just nu i alla fall.
Jag undrar ju vad det är för fel på mig. Är det nåt fel på mig? Jag hoppas inte det....
Jobbar du här??
Asså... Vad är det för FEL på folk?
Och speciellt när de befinner sig i en affär? Speciellt där JAG jobbar.
Det är som att alla kunder har lämnat hjärnan hemma på köksbordet innan de gick hemifrån.
Alla de borde ha en sån där dörrmatta som det står: "Nycklar, Mobil, Vett i skallen!"
I onsdags jobbade jag heldag, vilket betyder att jag är i princip igång från 7 på morgon till 20.30 på kvällen.
Jag jobbar i en viss klädaffär.
Idag var det FÖR mycket folk. Jag höll på att få krupp! Hela dagen hänge jag ut provade kläder i mängder!
Why OH Why kan inte folk hänga ut det de har provat?? Är det såååå jobbigt? Tydligen så orkade du ju gå omkring med 254749674 kläder i famnen innan du gick in i provrummet. Där du dumpade ALLT på golvet och sen lämnade åt MIG. Som jag sedan ska plocka upp och sortera eftersom av de 567393954 kläderna så valde du EN tröja.... Samtidigt som jag har alla dina kläder i MIN famn nu, så kommer en och frågar om vi har fler på "den här" kavajen i lager.
Och asså, de betalar mig inte ens i närheten av tillräckligt, för att jag måste se en 80-årings tuttar när hon inte vet vilken BH-storlek hon har....
Samtidigt har du en universitets-pluggande tjej som tydligen fått hybris som tror att hon är chef, till kollega. En som ger dig råd och tips om hur DU ska jobba. Hon är ett år äldre och tycker minsann att hon har mer livserfarenhet och kunskap, för hon pluggar ju. Och sitter i kommunfullmäktige för miljöpartiet. Fine. Du, Reinfeldt och the Jolly Green Giant kan ju få bo i ett kollektiv medans jag faktiskt tänker leva, du vet, på riktigt. Hon stängde av P3 i lunchrummet! (?)
"Jobbar du här??" Den frågan fick jag ungefär 3456 gånger idag. "Nej, jag bara står här bakom kassan, tar betalt, packar saker och ser allmänt söt ut. Jag tänkte gömma mig i nåt av skåpen så att nästa gång de öppnar kassalådan så hoppar jag fram och skriker "Suprise!", tar alla cashen och springer ut. Samtidigt som jag skriker "MUHAHAHA", med djup monsterröst."
Jag har fått ett nervsammanbrott. Jag gick omkring idag och tänkte i flera timmar: "Varför är du här? DU borde inte vara HÄR. Du kan få bättre!"
Och vad är det för FEEEL på folk som står i KÖ!?!?! Fattar ni inte att : JAG ÄR INGEN MASKIN, JAG ÄR KVINNA!
Så fort de får vänta i fem sekunder så börjar de ropa "Finns det bara EN kassa?"
Sen tar DE tusen åååår på sig att lägga upp allt som de ska köpa och står och debatterar om de verkligen SKA köpa den där strumpan. Sen har de TUSEN kuponger som de bara MÅSTE utnyttja.
Dessa lobotomerade idioter VET att de ska betala. De VET att de måste ta upp plånboken eller korten. Varför står de i den där Godforsäjkna kön annars?!
MEN....MEN! Neeeeeejjj. De tar inte upp vare sig plånbok eller kort förrän jag har sagt EXAKT vilken summa det blir. Och sen kommer frågan. Och detta är varje gång: "Har du tagit kupongen också?"
Det finns en till ras med kunder. De som absolut-inte-alls-under-några-omständigheter kan vänta på att få tillbaka växeln. Det är som om de sträcker fram handen och tar växeln ur lådan innan jag ens öppnat den! Det finns en sub-ras till dessa: De som står med handen framme och VÄNTAR, DIREKT efter att jag fått pengarna, på att få pengarna tillbaka. Det är SÅ sjuukt otrevligt. Så ohyfsat. Jag fattar verkligen inte.
Och alla dessa skirkande barn!! Herregullan! Asså, visst jag gillar barn. Men när en förälder sätter en unge på disken som skriker 240 decibel så att jag blir döv på ena örat och får kronisk tinnitus i andra, DÅ gillar jag inte barn. Och vad ska jag göra? Jag kan ju bara stå där och se glad ut och typ säga: Ja, barn, hehe, vad ska man göra? och sen le igen.
Medans man inombords undrar vad som skulle hända om JAG började skrika så.
För ibland så vill man det. Speciellt efter en dag som den här. Speciellt när det är sommar ute. Speciellt när en nyfiken 8 åring ler och frågar: "Är det kul att jobba i affär?"....Då vill man bara lägga sig ner på golvet och gråta....
Och speciellt när de befinner sig i en affär? Speciellt där JAG jobbar.
Det är som att alla kunder har lämnat hjärnan hemma på köksbordet innan de gick hemifrån.
Alla de borde ha en sån där dörrmatta som det står: "Nycklar, Mobil, Vett i skallen!"
I onsdags jobbade jag heldag, vilket betyder att jag är i princip igång från 7 på morgon till 20.30 på kvällen.
Jag jobbar i en viss klädaffär.
Idag var det FÖR mycket folk. Jag höll på att få krupp! Hela dagen hänge jag ut provade kläder i mängder!
Why OH Why kan inte folk hänga ut det de har provat?? Är det såååå jobbigt? Tydligen så orkade du ju gå omkring med 254749674 kläder i famnen innan du gick in i provrummet. Där du dumpade ALLT på golvet och sen lämnade åt MIG. Som jag sedan ska plocka upp och sortera eftersom av de 567393954 kläderna så valde du EN tröja.... Samtidigt som jag har alla dina kläder i MIN famn nu, så kommer en och frågar om vi har fler på "den här" kavajen i lager.
Och asså, de betalar mig inte ens i närheten av tillräckligt, för att jag måste se en 80-årings tuttar när hon inte vet vilken BH-storlek hon har....
Samtidigt har du en universitets-pluggande tjej som tydligen fått hybris som tror att hon är chef, till kollega. En som ger dig råd och tips om hur DU ska jobba. Hon är ett år äldre och tycker minsann att hon har mer livserfarenhet och kunskap, för hon pluggar ju. Och sitter i kommunfullmäktige för miljöpartiet. Fine. Du, Reinfeldt och the Jolly Green Giant kan ju få bo i ett kollektiv medans jag faktiskt tänker leva, du vet, på riktigt. Hon stängde av P3 i lunchrummet! (?)
"Jobbar du här??" Den frågan fick jag ungefär 3456 gånger idag. "Nej, jag bara står här bakom kassan, tar betalt, packar saker och ser allmänt söt ut. Jag tänkte gömma mig i nåt av skåpen så att nästa gång de öppnar kassalådan så hoppar jag fram och skriker "Suprise!", tar alla cashen och springer ut. Samtidigt som jag skriker "MUHAHAHA", med djup monsterröst."
Jag har fått ett nervsammanbrott. Jag gick omkring idag och tänkte i flera timmar: "Varför är du här? DU borde inte vara HÄR. Du kan få bättre!"
Och vad är det för FEEEL på folk som står i KÖ!?!?! Fattar ni inte att : JAG ÄR INGEN MASKIN, JAG ÄR KVINNA!
Så fort de får vänta i fem sekunder så börjar de ropa "Finns det bara EN kassa?"
Sen tar DE tusen åååår på sig att lägga upp allt som de ska köpa och står och debatterar om de verkligen SKA köpa den där strumpan. Sen har de TUSEN kuponger som de bara MÅSTE utnyttja.
Dessa lobotomerade idioter VET att de ska betala. De VET att de måste ta upp plånboken eller korten. Varför står de i den där Godforsäjkna kön annars?!
MEN....MEN! Neeeeeejjj. De tar inte upp vare sig plånbok eller kort förrän jag har sagt EXAKT vilken summa det blir. Och sen kommer frågan. Och detta är varje gång: "Har du tagit kupongen också?"
Det finns en till ras med kunder. De som absolut-inte-alls-under-några-omständigheter kan vänta på att få tillbaka växeln. Det är som om de sträcker fram handen och tar växeln ur lådan innan jag ens öppnat den! Det finns en sub-ras till dessa: De som står med handen framme och VÄNTAR, DIREKT efter att jag fått pengarna, på att få pengarna tillbaka. Det är SÅ sjuukt otrevligt. Så ohyfsat. Jag fattar verkligen inte.
Och alla dessa skirkande barn!! Herregullan! Asså, visst jag gillar barn. Men när en förälder sätter en unge på disken som skriker 240 decibel så att jag blir döv på ena örat och får kronisk tinnitus i andra, DÅ gillar jag inte barn. Och vad ska jag göra? Jag kan ju bara stå där och se glad ut och typ säga: Ja, barn, hehe, vad ska man göra? och sen le igen.
Medans man inombords undrar vad som skulle hända om JAG började skrika så.
För ibland så vill man det. Speciellt efter en dag som den här. Speciellt när det är sommar ute. Speciellt när en nyfiken 8 åring ler och frågar: "Är det kul att jobba i affär?"....Då vill man bara lägga sig ner på golvet och gråta....
