Mangobellini - ett sant nöje...

Jag hade en riktigt crappig dag igår. Ingenting var rätt.

Jag kom upp från mitt rum nere i hålan och gick in i vardagsrummet för att sätta på TVn. När jag kommer in så är alla soffor BORTA. Det är helt tomt. Jag är extremt morgontrött så jag tror att jag drömmer och går för säkerhets skull ut ur rummet, för att sen gå in igen. Men nej. Jag drömmer inte. De är borta. Jag blir sur.
Jag äter frukost och sen vaknar min syster och mamma. Mamma berättar att vi köpt nya soffor. Samt att det finns en ny regel i huset. Ingenting får förtäras i vardagsrummet.
Jag blir ännu mer sur. Jag har mina rutiner att jag alltid äter frukost där och ser på en halvtimmes TV för att väcka min hjärna. Plus att jag är väl inget barn. Vi är väl vuxna allesammans i huset. Skittöntigt. Så med mitt otroligt dåliga morgonhumör så startar jag ett gräl med mamma.
Förbannad åker jag till skolan.

Och efter den här helgen som varit med jobb och fest så är jag helt slut dessutom. Och efter den festen som var i lördags är jag lite nojjig.... jag säger inget mer om det.

På ensembleledningen ska vi spela gitarr på gehör. Jag har ingen aning om hur den är uppbyggd och därför fattar jag noll. Medans alla andra självklart förstår perfekt. Jag måste fråga flera gånger hur man tar alla ackord när vi går igenom dem. Känner mig som en idiot. Mer frustration och stress.
Sen ska jag ha sånglektion. Det går åt helvete. Jag kan inte ens sjunga upp ordentligt. Jag kan inte slappna av. Min kära sånglärare försöker verkligen att få mig att slappna av. Men ingenting funkar.
Jag för frustrerad för att öva så jag hänger med Patrik och Patrik tills de ska gå och repa och jag ska hem.

När jag kommer hem och ser de nya sofforna blir jag helt förstörd. De är inte alls fina eller personliga och de är GIGANTISKA! Riktiga turk-soffor som tar över hela rummet!! Och stenhårda. Fan!

Och alla dessa känslor som bara gör mig totalt förvirrad och vilse.

Jag bröt ihop. Jag orkar inte mer.