Mangobellini - ett sant nöje...

För ungefär två veckor sedan så var jag på väg hem från jobbet med en kollega. Vi satt på tunnelbanan och förbannade vårt jobb. Om ni går tillbaka till mitt allra första inlägg på den här bloggen så kommer ni förstå varför vi båda knappt står ut.
Vi båda är extrapersonal. Jag har jobbat i 5 år och har aldrig någonsin blivit erbjuden en fast tjänst.  Men trots det har jag jobbat mer än folk MED fast tjänst. Totalt utnyttjad. Och eftersom jag inte kan tacka nej, för då får jag inga pengar, så kan de ju i princip utnyttja både mig och resten av extrapersonalen hur mycket som helst.
Ingen av oss har heller fått reda på exakt hur mycket vi ska arbeta i sommar. Det där sommarschemat verkar vara hemligare än något Pentagondokument. Däremot har jag fått reda på att jag kommer att jobba mycket och att jag inte har någon som helt chans att ta någon form av semester, ALLS. Dessutom är det nästan bara extrapersonal som kommer att arbeta. Jag gissar på att det kommer bli en upprepning av förra årets scenario, när ALLA ordinarie personal var på semster och JAG fick ta över hela butiken. Kul. Jättekul.

I alla fall. När vi sistter där på tunnelbanan så berättar jag för min kollega att jag har sökt nästan ETT TUSEN jobb och inte fått komma på en enda intervju, fast jag har 5 års erfarenhet i den här branchen. Samtidigt har flera av mina klasskamrater som inte har någon form av erfarenhet fått jobb med höga ansvarsområden och fast lön, dessutom mer än dubbelt så mycket som jag tjänar. Kanske lite jobbigt.
Framför mig sitter en tjej och tjuvlyssnar. Precis när vi ska gå av vid centralen så frågar hon mig om jag söker jobb. Hn är nämligen butikschef på JC. Både jag och min kollega blir något chockade. JC chefen ger mig sitt kort och ber mig ringa henne så vi kan träffas för en intervju. WOHO!
Jag ringer två dagar senare och bestämmer en tid. Väl där på intervjun så tycker i allafall jag att det går jättebra. Och det känns som om hon också tycker det. Däremot så söker hon ingen personal just nu, utan för i höst. Vilket ju är perfekt. Fast självklart så har jag ju inte fått jobbet än.

Nu i måndags så ringde en annan JC chef till mig och ville intervjua mig dagen efter. Fan vilket flyt, tänker jag.  Jag går på intervjun och tycker också att det går väldigt bra. Hon behöver någon just nu. Och jag vill ju inte jobba kvar på mitt jobb så jag säger tillochmed det till henne att jag kan börja när som helst. NU helst.
Men senare på kvällen så ringer hon tillbaka och säger att jag inte fick jobbet, som var över sommaren. FAN.
MEN hon vill att jag kommer in och jobbar som extrapersonal.

Där har vi det. Extrapersonal for life. Det är jag.