Mangobellini - ett sant nöje...

För några veckor sedan åkte jag hem rätt sent från skolan. Skittrött och allmänt sur på livet.
På tåget kliver det på tre Lugna Gatan killar jag tänker inte så mycket på det. De ställer sig vid dörrarna.
Jag sitter och lyssnar på min musik. Minding my own business.
Helt plötsligt får jag en bluetooth förfrågan på mobilen av någon som kallar sig för "Bertil von Cleepers".
Jag tittar lite försiktigt runt omkring mig. Men det sitter bara massa pensionärer överallt och (för att generalisera vilt) de verkar inte vara så tekniska.
Trycker bort det. Men får en till förfrågan direkt. Det här pågår i typ 5 minuter.
Då får jag nog och vänder mig om för att se vem idioten är. Jomenvisst. Bertil Von Cleepers är ju självklart en av Lugna Gatan killarna som står och glor med mobilen riktad åt mitt håll. Jag slänger en ilsken blick och trycker bort det igen. Sen ska jag tack och lov gå av så jag slipper snubbens sjuka omogenhet.

Idag är jag på väg hem på pendeln efter en lång fika med Patrik. Träffar Annie på perrongen, sitter och pratar på tåget.
Helt plötsligt händer det igen. En bluetooth förfrågan av någon som kallar sig för "Krugge" eller nåt sånt. Jag trycker bort det. Fortsätter konversationen.
Det händer igen. Den här gången är det BERTIL VON CLEEPERS igen!
Nu tittar jag upp. Ser fyra Lugna Gatan killar står och fipplar med alla sina mobiler.

Jag fattar inte hur psyket fungerar på dessa idioter. Tror de seriöst att ett bra sätt att flirta med någon är att skicka bilder via bluetooth på pendeltåget? Vad tror han att jag ska göra sen? Tror han att jag ska följa med honom hem eller nåt när han inte ens har mage att gå fram till mig och snacka med mig som en normal person? Det måste verkligen vara den absolut sista hjärncellen i killens skalle som vaknade till liv på något sätt och sa: "Ja! Jag har en bra idé!"
Idjööt.