Hemlig beundrare
Jag tänkte att nu ringer de upp bara för att fråga varför jag inte har tränat på så länge och om de ska komma och hämta mig till gymet för att tvinga mig upp på en stairmaster.
Jag ringde inte tillbaka.
Senare på kvällen så ringer de igen.
Så jag svarar.
S = JAG - Hej det är S.
J - Hej! Det här är John från Sats i Sickla.
S - Hej?
J - Är allt bra?
S - Ja... det är det väl. (Undrar när han ska komma till poängen...)
J - Går det bra med träningen och så?
S - Jag har inte haft tid att träna så mycket på senare tid. Men jag börjar komma igång med det. (Undrar fortfarande)
J - Brukar du gå på pass eller tränar i du i gymet?
S - Eh.. jag brukar göra bådeoch...
J - Har du fått ett program?
S - Ja det har jag fått.
J - Ja men då så. Då ses vi snart då!
S - Eh... Jag bor inte där längre så jag tränar inte där nu.
J - Va? Har du övergivit oss? Men vart tränar du då?
S - På Odenplan.
J - Ja men då får jag väl komma dit och köra gästpass då!
S - Ok? Visst. Var det bara det du ville?
J - Ja.... Om du inte har nåt annat kul att berätta?
S - Haha... Nej.
J - Ok. Ha det bra då!
S - Detsamma. Hej.
Jag vet fortfarande inte vem det här är. Eller vad han egentligen ville... Mystiskt.
Sjukdag på söder.
Så min resa börjar med ett pendeltåg. Som självklart stannar AV i Älvsjö pga en nedriven elkabel.
Så vi sitter där som fån allihopa på tåget och vet inte när vi kommer att få åka.
På perrongen bredvid står också ett tåg. Helt tomt.
Efter ett tag säger den intelligenta rösten från högtalarna att det tåget som står tomt antagligen kommer att få åka före oss eftersom det har väntat längre...
Först händer ingenting... sedan sakta men säkert så börjar folk röra på sig. Tills de blir helt tokiga och börjar SPRINGA till det andra tåget....
Jag viker mig och kliver också av. Precis när jag satt foten på trappsteget till det f.d tomma tåget så säger den nya intelligenta rösten att det kommer att ta tid innan de också får åka och att det är bättre att ta bussen till Gullmars om man ska in till stan....
Jag orkade inte vänta mer så jag börjar gå mot bussarna... I mitt bakhuvud snurrade tanken om hur ironiskt det skulle vara om de stängde dörrana och fick åka precis när jag börjat gå...
Så jag kommer ner till bussarna på Älvsjö station. FUUUULLLLT med folk. Kliver på...snarare pressar mig på bussen till Gullmarsplan. En svettig, tjock tant bakom mig kuffar hela tiden på min väska. Som om det är JAG som tar upp mycket plats. Hon har ju en hel KVADRATMETER att stå på själv eftersom ingen vill stå i närheten av hennes odör! Framför mig står tre stora gubbar med lökringarna FROM HELL!
Och vem har sagt att det går FORT att ta 144an till Gullmars?! Det tar ju en evighet! Och tydligen så går inte pengarna från höjningen på SL biljetterna till luftkonditioneringen!! Det var helt bloody unbeliveble! Jag var helt kladdig när jag klev av efter typ en halvtimme.
Väl inne vid Skanstull, på väg till Nytorget, så fäller alla träd längs vägen gigantiska dammråttor som fastnar på min solskydds kladdiga hud! När jag kom fram och satte mig i gräset såg jag ut som om jag hade blivit rullad i tjära och fjädrar.
Sen slog hettan till. Det var helt sjuuukt varmt. Jag stod inte ut i mer än en timme. Sedan tog jag bakgatorna i skuggan på väg till Södra station.
Cameltoe
Kufar och kameler
Var kommer alla dessa kufiga människor med sina "friends requests" på myspace??
Hur hittar de mig?
Nu är det en kille som seriöst sitter på en KAMEL (på sin bild) ute i öknen och vill bli kompis med mig.
HUR kan han ha en dator med internet ute i öknen? På en kamel??
Går den på solkraft eller? och hur gör han med internetet??
Var på kamelen sitter modemet???
Och HUR i alla heliga kors (muu) namn hittade han mig...?
Pantertanter
som tappert går/rullar sig till butiken för att köpa absolut nödvändiga saker.
Ålder: +85
Hjälpmedel:
- Krycka
- Käpp
- Rullator
- Gubbe
De känns igen på kläderna:
- Antingen så har de fastnat på 50-talet och klär sig därefter. Vem behöver Marty McFly?
- Eller, så har de en stickad tröja upptill, med en herrskjorta under.
- Kjol (oftast) som går i gråtoner. Men de visar fortfarande lite ben.
- Stödstrumpor som hasat sig ner och ligger vid foten. (Kan tilläggas att dessa tanter/gummor kommer oftast och köper ännu fler av de nedhasade stödstrumporna...)
- Nån form av specialskor.
- De betalar alltid med mynt när de handlar för över 500 kr.
- De betalar alltid med en tusenlapp när de handlar under 20 kr.
Kända uttryck:
- "Förlåt, Jag hör så dåligt!"
- "Förlåt, Jag ser så dåligt."
- "Vilken är den största stoleken på trosona?"
Mobilen på nätet...
I söndags sa en nån gubbe att de sulle hålla utkik och så tog han namn och nummer...
Igår ringde jag igen... men de hade inte fått in nån....
Sen gick jag in på blocket.se för att leta efter nån ny billig mobil, tillfälligt....
Då hittar jag det här:
Känns lite misstänkt....
(Klicka på bilden)
Det blir aldrig som man planerat....
Hur kan en dag som börjat så bra, sluta så dåligt?
Too much!
Och det är inte bara EN sak jag har att vara nervös inför, utan TRE!
Först och främst så har jag TVÅ sökningar på RML (Rockmusikerlinjen) på Fryshuset, på onsdag. Bara det är nog för att vilken normal människa som helst skulle skaka helt okontrollerat i flera timmar!
Och så ringer det en kille idag som ska spela min sökningslåt och säger att skivan jag skickade in med låten inte fungerade!! Jag fick lite lätt panik...
Sen så skulle jag skicka låten till hans mail.... och då skickade jag till fel adress! Så nu ringde han och sa att den inte kommit fram och hans rätta adress... så nu ska det väl vara fixat... hoppas jag....
Jag känner bara att jag inte haft tid att öva överhuvudtaget. Jag har börjat jobba 30 tim i veckan och jag slutar alltid sent och börjar tidigt, vilket gör att det känns som om jag inte sovit sedan urminnes tider.... Jag har ett riktigt cp schema! Gah!
Jag kommer hem vid kl 20, kollar min myspace, pratar lite med mamma (klagar på vilka idioter vi jobbar med och vilka idiotiska kunder vi har), äter lite och sen går jag och lägger mig och går upp vid 06.30...
Jag hinner aldrig öva när jag kommer hem så sent och jag kan ju inte börja bröla sångövningar kl 6 på morgonen! Inte ens Bolibompa är vakna då ju!
Och teoriprovet kan vi ju lika gärna glömma! Det är ju kört!
Men varför i hela korsningens namn ska man behöva göra det när man aldrig använder det ändå!? Man plankar ju alltid låtar genom att lyssna.... inte noter...
Sen ska man ju säkert spela piano med bandet, bara så där helt plötsligt.... Tur att det är piano... kan ju lite i alla fall... Men inte alls nog för att kunna avgöra vilka ackord som jag ska spela till bandets melodi... Sjuuka prov alltså.. Onödigt... Det är ju ändå musikerna som spelar musiken.. inte jag...Men dom vill väl se vilka som kan lite av allt....
Den tredje grejen att vara nervös inför är ju gitarrlektionen på onsdag..
Min första... på lääääänge... Jag har ju glömt bort allt...
Jag tror inte att han vet att jag verkligen kan NADA!
Tänk om han tror att jag har värsta skillsen! Att jag kan sola och allt...!
Hjälp! Jag kommer göra bort mig totalt...
Jag glömde nyss hur man tar ett D.... Men jag VILL lära mig!
Så han får banne mig stå ut med min sträng-inkompetens några gånger tills jag övat upp mig!
Allt det här är på SAMMA DAG!
Beam me up Scotty.....
Inkompetens
Idag hade jag äran att stå på lagret och jobba.
Vilket iof kan vara väldigt skönt, eftersom man slipper stressen i butiken.
Men jag hatar att jobba med någon annan, och speciellt en viss någon annan.
Så jag kommer dit och där står en ny tjej idag. Jättesnälla J som också har pluggat sång och känner lite folk från både Rytmus och RML.
Jag tänker: Vilken lycka att äntligen få jobba med någon som både har jobbat förut på lagret och som är helt ok tjej att prata med!
MEN kl 11.55 öppnas dörren till lagret (min dröm krossas) och in kommer:
Den mest inkompetenta lagerarbetaren som finns! Vi kan kalla henne L.
Då får jag reda på att jag ska jobba med L på lagret och J ska gå upp i butiken.... Jag vill börja gråta.
L är nämligen helt okapabel att tänka själv. Och jag menar verkligen HELT.
Jag måste hela tiden säga till henne vilka varor som ska packas upp, vilka galgar man ska använda och var man ska larma. Den här kvinnan är 40 + och har jobbat flera gånger förut.
Men det är som om informationen inte ens går in i huvudet.
Visst, det är bra att man frågar om man inte förstår. MEN hur många gånger är det rimligt egentligen??? 10- 20? 30 - 40? 50 - 100? Det är där hon är just nu. Och hon är ju INTE nybörjare.
Jag har sagt till henne varje gång vi jobbar att man FÖRST ska packa upp påfyllnadsvaror, sånt som redan finns. INNAN det nya ska upp.
Jag vänder blicken i en kort stund och så har hon packat upp en hel drös med NYA varor som hon skickar upp till butiken, som de sedan skickar NER eftersom det INTE ska upp än.... Dubbelt jobb och slöseri med tid...
När hon ska larma kläderna så frågar hon : "Ska jag larma den HÄR?" och pekar mitt på ryggen av tröjan, där larmet kommer synas från EN MILS avstånd om den hänger i butiken så.
"Nej" säger jag. "Larma så att det inte syns så tydligt. Det är inte snyggt om den sitter mitt på tröjan så."
Då säger hon: "Men JB (chefen) har sagt att man SKA larma där..."
Jag - "Ja, fast det är inte snyggt och jag gör inte så i alla fall..."
L - "Ja, men JB har sagt att man ska det."
Jag - "Ja, men gör som du vill då, men varför frågar du då?"
- inget svar -
Sen frågar hon mig hur lång lunch hon har när hon ska jobba 6 timmar.
Jag säger att hon har en halvtimme (för det har man nu enligt fackets underbara nya regler).
Hon säger:
"Men jag tror att det är 45 min."
Jag - "Nej, det är en halvtimme."
L - "Men det är nog 45 min."
-----
"Men varför i helvete frågar du då??!!" skriker jag, inombords....
Sen går hon på 45 minuters lunch, fast hon har en halvtimme...
Sen när L's galgar tar slut och jag står och packar upp de 4 pallarna (och pallar är såna träpallar med tusen kartonger staplade på som man måste packa upp och sortera eftersom ALLT kommer blandat: barn, dam, underkläder mm) så slutar hon jobba... Hon bara går omkring och typ plockar upp lite papper och fixar lite med andra galgar och pratar i telefon....
Det är inte förrän jag säger till henne att hon kan inte bara sluta jobba, att hon får fortsätta med barnkläder om dam-galgarna till damkläderna är slut som hon kommer igång igen... långsamt.
Det är det här jag inte förstår...
Är människan helt tom i huvudet?
Finns det inget logiskt tänkande nånstans?
Eller är hon bara en idiot?
Och jag kan glädja er med att jag ska jobba med henne igen, imorgon....
Oj vad jag kände mig magsjuk helt plötsligt....
I'm gonna party til' I'm purple!
Det finns inga dåliga kläder. Bara dåligt äckligt väder!
Big Girl, You are beautiful!
Utvecklingen går långsamt...
Det är ett monster i mitt rum!
Hur man blir av med en kille....
Jag såg filmen "Hur man blir av med en kille på 10 dagar" igår. Fick mig att tänka lite på situationer som jag själv har hamnat i och misstag som jag gjort. Självklart så upptäcker man ju inte misstagens allvarlighet förrän efteråt. Och då är det oftast försent...
Samtidigt som jag tänker: Måste det vara så krångligt? Måste man hela tiden spela spel, katt och råtta? Varför funkar det aldrig att vara sig själv? För jag orkar inte spela spel. Det är så synd att man alltid måste det. Man ska alltid vara svårflörtad och alltid vara smart, rolig etc. Man får ju aldrig säga något fel eller dumt.
Det är bara så jobbigt. Jag är trött på det.
Problemet är också att varje gång som jag bestämmer mig för att ge upp, så träffar jag någon eller så träffar jag just den personen som det alltid går åt helvete med.
Men jag VILL verkligen ge upp hoppet. Jag är så trött på att alltid behöva göra mig till och försöka vara rolig och smart när jag inte känner för det. OCH SPECIELLT när jag inte får något tillbaka.
Varför är det jag som alltid måste ta första steget? Och sen när jag gör det, nej men då är man ju FÖR PÅ.
Vart fan går gränsen? Så jag kanske ska ge upp, just nu i alla fall.
Jag undrar ju vad det är för fel på mig. Är det nåt fel på mig? Jag hoppas inte det....
Jobbar du här??
Och speciellt när de befinner sig i en affär? Speciellt där JAG jobbar.
Det är som att alla kunder har lämnat hjärnan hemma på köksbordet innan de gick hemifrån.
Alla de borde ha en sån där dörrmatta som det står: "Nycklar, Mobil, Vett i skallen!"
I onsdags jobbade jag heldag, vilket betyder att jag är i princip igång från 7 på morgon till 20.30 på kvällen.
Jag jobbar i en viss klädaffär.
Idag var det FÖR mycket folk. Jag höll på att få krupp! Hela dagen hänge jag ut provade kläder i mängder!
Why OH Why kan inte folk hänga ut det de har provat?? Är det såååå jobbigt? Tydligen så orkade du ju gå omkring med 254749674 kläder i famnen innan du gick in i provrummet. Där du dumpade ALLT på golvet och sen lämnade åt MIG. Som jag sedan ska plocka upp och sortera eftersom av de 567393954 kläderna så valde du EN tröja.... Samtidigt som jag har alla dina kläder i MIN famn nu, så kommer en och frågar om vi har fler på "den här" kavajen i lager.
Och asså, de betalar mig inte ens i närheten av tillräckligt, för att jag måste se en 80-årings tuttar när hon inte vet vilken BH-storlek hon har....
Samtidigt har du en universitets-pluggande tjej som tydligen fått hybris som tror att hon är chef, till kollega. En som ger dig råd och tips om hur DU ska jobba. Hon är ett år äldre och tycker minsann att hon har mer livserfarenhet och kunskap, för hon pluggar ju. Och sitter i kommunfullmäktige för miljöpartiet. Fine. Du, Reinfeldt och the Jolly Green Giant kan ju få bo i ett kollektiv medans jag faktiskt tänker leva, du vet, på riktigt. Hon stängde av P3 i lunchrummet! (?)
"Jobbar du här??" Den frågan fick jag ungefär 3456 gånger idag. "Nej, jag bara står här bakom kassan, tar betalt, packar saker och ser allmänt söt ut. Jag tänkte gömma mig i nåt av skåpen så att nästa gång de öppnar kassalådan så hoppar jag fram och skriker "Suprise!", tar alla cashen och springer ut. Samtidigt som jag skriker "MUHAHAHA", med djup monsterröst."
Jag har fått ett nervsammanbrott. Jag gick omkring idag och tänkte i flera timmar: "Varför är du här? DU borde inte vara HÄR. Du kan få bättre!"
Och vad är det för FEEEL på folk som står i KÖ!?!?! Fattar ni inte att : JAG ÄR INGEN MASKIN, JAG ÄR KVINNA!
Så fort de får vänta i fem sekunder så börjar de ropa "Finns det bara EN kassa?"
Sen tar DE tusen åååår på sig att lägga upp allt som de ska köpa och står och debatterar om de verkligen SKA köpa den där strumpan. Sen har de TUSEN kuponger som de bara MÅSTE utnyttja.
Dessa lobotomerade idioter VET att de ska betala. De VET att de måste ta upp plånboken eller korten. Varför står de i den där Godforsäjkna kön annars?!
MEN....MEN! Neeeeeejjj. De tar inte upp vare sig plånbok eller kort förrän jag har sagt EXAKT vilken summa det blir. Och sen kommer frågan. Och detta är varje gång: "Har du tagit kupongen också?"
Det finns en till ras med kunder. De som absolut-inte-alls-under-några-omständigheter kan vänta på att få tillbaka växeln. Det är som om de sträcker fram handen och tar växeln ur lådan innan jag ens öppnat den! Det finns en sub-ras till dessa: De som står med handen framme och VÄNTAR, DIREKT efter att jag fått pengarna, på att få pengarna tillbaka. Det är SÅ sjuukt otrevligt. Så ohyfsat. Jag fattar verkligen inte.
Och alla dessa skirkande barn!! Herregullan! Asså, visst jag gillar barn. Men när en förälder sätter en unge på disken som skriker 240 decibel så att jag blir döv på ena örat och får kronisk tinnitus i andra, DÅ gillar jag inte barn. Och vad ska jag göra? Jag kan ju bara stå där och se glad ut och typ säga: Ja, barn, hehe, vad ska man göra? och sen le igen.
Medans man inombords undrar vad som skulle hända om JAG började skrika så.
För ibland så vill man det. Speciellt efter en dag som den här. Speciellt när det är sommar ute. Speciellt när en nyfiken 8 åring ler och frågar: "Är det kul att jobba i affär?"....Då vill man bara lägga sig ner på golvet och gråta....